14 september 2023

Yttrandefrihet måste gå före religiösa känslor

Ska skändning av heliga skrifter vara straffbart i Sverige? Till följd av koranbränningarna har den tidigare kylslagna frågan blivit rödglödgat het, och nyligen publicerade SVT en opinionsundersökning som visar att en majoritet av svenskarna numera förordar förbud mot bränning av heliga skrifter offentligt. Många konservativa i andra europeiska länder betraktar det som naturligt att skydda religion från kränkningar, vilket innebär att Sverige i en större kontext återigen utmärker sig. Vid närmare skärskådan är dock svensk exceptionalism för en gångs skull befogad, och svenska konservativa bör fortsätta låta yttrande- och demonstrationsfriheten gå före religiösa känslor.

Anledningen är naturligtvis inte att eldning av heliga texter i sig är något beundransvärt intellektuellt kraftprov. Symboliskt representerar tvärtom alla bokbål våldets triumf över förnuftet: brinnande böcker demonstrerar hur sanning, tanke och rationalitet står sig slätt mot djurisk brutalitet. Sanning, tanke och rationalitet är emellertid människans adelsmärken, hennes skyddshelgon och hennes gudagåvor – och varje bokbål utgör därmed helgerån oavsett vilken skrift som blir aska.

Även idiotiska uttryckssätt måste dock vara tillåtna, om inte yttrandefrihetens ramar ska bli så snäva att de kväser även provocerande men konstruktiva uttryck. Religiösa idéer har därutöver ofta betydande politisk brisans, och den fria åsiktsbildningen skulle lida omedelbar skada om staten fredar dem från kritik eller satir. Överhuvudtaget förblir ocensurerad offentlig diskussion det bästa sättet att bekämpa lögner, villfarelser och andra ondsinta hjärnspöken; och inskränkningar i yttrandefriheten utgör följaktligen ett långt större hot mot samhället än att människor blir upprörda av dumheter.

Ett vanligt motargument i sammanhanget är att en stärkt trosfrid skulle bidra till ett bättre samhällsklimat, genom att främja tolerans och grannsämja. Verkligheten är emellertid att det förhåller sig precis omvänt. En oinskränkt rätt att häda tvingar religiösa att utveckla fördragsamhet, eftersom staten vägrar skydda sårade känslor. Fundamentalistiska länder straffar hädelse som en konsekvens av att befolkningen är intolerant, men hädelseförbudet förstärker och vidmakthåller också intoleransen genom att effektivt tysta meningsutbyte som skulle kunna mjuka upp den.

Därtill kommer att det finns starka incitamentsrelaterade skäl att försvara den nuvarande ordningen. Sverige har under året som gått blivit utsatt för den kanske mest omfattande påverkanskampanjer i modern tid, komplett med inhemska kravaller och utländska påtryckningar. Såväl historisk som psykologisk erfarenhet indikerar emellertid att eftergivenhet inför våld tenderar att ge upphov till ännu mer våld, och att det bästa sättet att bli kvitt påtryckningar är att stå emot dem. I den händelse att Sverige viker ned sig finns en reell risk att landet fastnar i en spiral av kontroverser, våld och islamisering.

Till syvende og sidst måste folkviljan avgöra om hädelse ska vara förbjudet. De tvära kasten i enkäterna visar samtidigt att opinionen är osäker, och det finns fortfarande tid att övertyga majoriteten. Vårt land har en anrik tradition av att tillhandahålla en (med europeiska mått mätt) ovanligt långtgående yttrandefrihet. Det är en reglering vars rötter frosten inte vittrat sönder, och som svensk konservatism bör kämpa för att bevara.

Johannes Norrman